BESTÄLL BOKEN HÄR
Här följer några episoder som inte fick plats i boken.
Kassörskorna blev både förbryllade och upprymda. Efter ett tag kom Sanfrid in och sade "ja, så fort man lämnar henne utan uppsikt och hon har lite pengar över så springer hon på banker för att köpa obligationer". Detta väckte stor uppsluppenhet på banken och Sanfrid gjorde affären med de trevliga och glada kassörskorna.
Efteråt i bussen var vi alla gladlynta och Sanfrid sade "så där roligt har nog inte kassörskorna haft på länge". Han hade förgyllt deras och vår vardag på sitt sätt.
Några dagar senare åkte vi förbi en stor byggnad prydd med skylten "Pepsi Cola". Barnen tjatade ibland om läsk. Sanfrid som var trött på allt tjat, bromsade in och stannade vid fabriken med orden "nu ska ni äntligen få dricka hur mycket Cola ni vill".
Han tog med sig en treliters dunk och knallade in i fabriken för att några minuter senare komma spatserande med dunken fylld med den eftertraktade drycken. Barnen fick en mugg var och Sanfrid hällde upp till deras stora förtjusning. När första muggen var urdrucken hällde han upp mer. Mugg efter mugg. Till slut sade barnen stopp, men då var det Sanfrids tur att envisas och tjata att "nog kan ni dricka en mugg till, drick nu så mycket ni kan".
Därefter behövde han inte höra något mer tjat om förfriskningar. Barnen vågade inte nämna ordet läsk, ifall det skulle finnas någon läskedrycksfabrik i faggorna.
Någon timme senare körde en stor, täckt lastbil upp hemma på gården, och jag undrade vad som föranledde sådant storfrämmande. Mannen som klev ur ville veta om det här var hos Sanfrid Eriksson, vilket bekräftades av mig. "Ja, vi har en leverans till honom", sade chauffören och öppnade bakdörrarna. Jag och barnen tittade nyfiket fram bakom ryggen på mannen, som klev in i dunklet och till vår stora förvåning började baxa ut en motsträvig ko. Med lite besvär stod så kossan på fast mark, och de yngsta barnen suckade förtjusta när en liten kalv, självmant men lite blygt, trippade efter sin mor.
Jag blev först stum av förvåning men undrade snart om inte chauffören hade kört fel, det var länge sedan detta var en bondgård. Men Sanfrid Eriksson i Hedensbyn skulle ha dessa kreatur och här var det levererat till rätt namn och adress. Fortfarande tvivlande skakade jag på huvudet och skrev under mottagningsbeviset. Kon med tillhörande kalv knöts fast på närmast lämpliga ställe, flaggstången mitt på gårdsplanen. De tre yngsta barnen började samla gräs som de entusiastisk matade kossan med, hon var hungrig efter allt ståhej. Den äldsta dottern däremot var mest bekymrad över den syn som mötte förbipasserande, en ko med kalv tjudrad vid flaggstången! "Tänk om någon från skolan skulle åka förbi, som att det inte skulle ha varit nog att bli kallad kamel efter Spanienresan", befarade hon med dystert hängande huvud.
När den skyldige så kom hem, glad i hågen över affären och den lyckade transporten, möttes han av de yngres jubel och de äldres kyliga ifrågasättande. Jag stod med armarna i kors och väntade mig en bra förklaring. Mig charmade han med sin barnsliga förtjusning över vår kommande sommar med romantik och månskensbonderi. Till äldsta dottern argumenterade han: "Det är klart att det är bra med egen ko, nu slipper du gå till grannen efter mjölken, och ladugården kommer till nytta."
Dottern fann föga tröst i detta och yrkade på att kreaturen med det snaraste skulle avlägsnas från flaggstången. Hon erbjöd sig att omedelbart ställa i ordning de nästan bortglömda båsen i ladugården, som var belamrade med diverse andra auktionsfynd. Redan samma kväll leddes så ko och kalv in i sitt nya hem, och jag satte mig på pallen för första mjölkningen. De yngsta bildade kö för provsmakning. Med vita mustascher utropade de att detta var den godaste mjölk de någonsin smakat.
Sanfrid satte upp ett provisoriskt stängsel runt den lilla ängen vid ladugården, där det var tänkt att kreaturen skulle hållas för grönbete om dagarna. Det förstod dock inte kossan, som helt sonika klev över hindret, lommade över landsvägen och ställde sig att kalasa på det betydligt färggrannare och smakligare utbudet i grannens rabatter och grönsaksland - grannfruns Ellens stolthet. När skadorna värderats och reglerats var den goda affären inte fullt lika god, men kon var belåten och grannsämjan någotsånär intakt.
Stängslet bättrades på men kunde inte stoppa den äventyrslystna kon, som någon dag senare begav sig på skogsutflykt. Det var en vacker lördagskväll i juni. Äldsta dottern gjorde sig i ordning för premiärträff med sin första pojkvän, när stora larmet gick. "Alle man ur huset",
beordrade Sanfrid, "Rosa har rymt och tagit Lill-Allan med sig!" Det var bara att laga sig iväg på kojakt. Grannen hade förskonats denna gång, för klövspår och mockor ledde oss till skogs där ett ihärdigt men irrande sökande satte igång. Den tolvåriga dottern tyckte det var en herrans rolig familjeaktivitet denna lördagskväll.
Terrängen var eländig med skogsdiken, ris och snår, något som var roligt för en vig tolvåring, men storasyster var dock måttligt road, snarare mycket oroad för att hennes nyfunne pojkvän skulle dyka upp mitt i detta tumult. Hon sprang planlöst omkring, gick från vädjande lockrop till desperata vrål, med rullar i håret, iklädd finklänning och illamatchande gummistövlar. Dessa allt ursinnigare skrik skrämde nog Rosa och fördröjde upphittandet, men som tur var kunde kon med kalv lämpas in i lagårn precis innan pojkvännen dök upp.
Lugnet lade sig åter över Lendigården, allt var frid och fröjd. Dottern tog emot sin pojkvän, lite andfådd men med ett lättat leende. Vi andra bänkade oss framför TV:n för att, efter vår vilda kojakt, underhållas av Helgonet och hans jämförelsevis stillsamma bovjakt.
Det blev bara en sommar med Rosa och Lill-Allan. Rosa såldes till Oatil, grannbondgården och fick god omvårdnad i den vinterbonade ladugården tillsammans med andra ko-kompisar. Lill-Allan såldes till två grannar att slaktas och när han hämtades ville ingen av barnen vara hemma. T.o.m. äldsta dottern hade fäst sig vid kreaturen och sågs ibland stå bakom ladugården, dold från vägen, klappande och vänligt pratande med Lill-Allan.
"Jag har suttit och funderat och jag måste säga att du är nog den ärligaste personen i den här lokalen. Hos dig fann polisen inte ens en olovlig bössa, något som finns i nästan vartenda hus i Norrbotten".
Folk vände sig om och tittade på oss. Jag såg hur Sanfrid sken upp, han blev verkligen glad för en sådan komplimang.
"Nej, den hann jag gömma undan", svarade han skrattande, med glimten i ögat.
Det kändes som rena lyxen att få sätta sig i en varm bil och köra dryga timmen till jobbet. Sanfrid led innan han accepterade utlägget på 40 000 riksdaler för en ynka liten bil, låt vara varm och bekväm och med möjlighet att ha belysning, radio, fläkt och vindrutetorkare igång samtidigt utan att batteriet "kurkade", som i de andra bilarna.
Den nya fina bilen skulle dock snart bli till skrot. En bilolycka, den svåraste av de fyra Sanfrid råkade ut för, inträffade när han skulle göra en U-sväng nedanför vårt hus. Han observerade inte Gyljentaxin som kom bakifrån. Det var tur att det var en skicklig chaufför som hann sakta farten, men han kunde inte undvika att kana in i förarsidan där Sanfrid satt. Sanfrid blev medvetslös medan jag och hunden Emma klarade oss med en chock och smärre blessyrer.
Det kändes som en evighet innan ambulansen kom. Sanfrid vaknade upp på väg till Kalix lasarett och hade tur som överlevde. Allt gick bra och Sanfrid fick inga bestående men. Som plåster på såren fick vi en ny bil av samma märke, tack vare den i köpeskillingen ingående vagnskadeförsäkringen, som Sanfrid vid inköpstillfället naturligtvis ansåg dyr och onödig.
"Nejdå, vi har sluppit tråkiga upplevelser tack vare din kontroll och förmaningar vilket vi är glada för", svarade de helt sanningsenligt.
"Men ni fick ju inte göra något misstag och lära er den vägen", invände han.
"Ofog gjorde vi i smyg" bekände de till hans glädje. "Vi brukade se barnförbjudna filmer stående utomhus utanför vardagsrumsfönstret på en pall, även i kallgrader", berättade de, och "bakom Gyljenskiosken tjuvrökte vi i tonåren."
De fortsatte: "Inne i läxboken som vi hade uppslagen och låtsades läsa med stor inlevelse och engagemang fanns den av grannen lånade Starlettidningen. Vi bytte tjockdamasken till nylonstrumpor, sminkade oss hos grannen och smet iväg på dans, lyssnade på popmusik, tuggade t.o.m. tuggummi när tillfälle så erbjöds och smakade likör redan vid 16 års ålder." De gav således flera exempel på sådant Sanfrid hade kallat "avartiga beteenden".
Sanfrid skrattade matt, ögonen fick tillbaka lite av sitt forna glitter när han funderade "då har ni ju gjort lite rackartyg. Och det har ändå blivit folk av er!". Döttrarna berättade om odygderna för att dämpa hans uppenbara undringar när det gällde hans stränghet. Det är nog första och enda gången de har överdrivit sina hyss. Jag är övertygad om att Sanfrid mest uppskattade att de hade lärt sig av hans historieberättarförmåga, med diffusa inslag av oklart antal överdrifter och påhitt.
När juristen kom, reste sig Sanfrid upp med en kraftansträngning och orkade sitta uppe två timmar, resonerande med experten. Sanfrid ville att hemmanet skulle övertas av barnen, men att jag skulle få bo kvar så länge jag önskade. Han undrade om barnen skulle köpa hemmanet eller få det i arv. Juristen, införstådd med att det även fanns tillgångar i bankmedel, antog att Sanfrid ville planera för så låg arvskatt som möjligt och föreslog att pengarna skulle placeras i kapitalförsäkringar för att på så sätt nästan helt undvika arvskatt. Sanfrid svarade kort att han endast ville ha råd angående hemmanet.
Efter besöket visade Sanfrid sin upprördhet och gav regeringen en skopa ovett för att de tillät de välbärgade att planera bort arvskatten. "Hur skulle det se ut om alla planerade bort skatten. Här har mina barn fått kostnadsfri utbildning och jag bra gratis sjukvård. Och hur kan socialdemokraterna ge möjlighet till de välbeställda att manipulera med skatterna. Självklart att arvskatt ska betalas".
Vi andra, mindre ädla, hade gärna sett att pengarna placerades arvskattefritt men ville inte diskutera frågan, som ju trots allt var oviktig nu när avskedet var nära. Sanfrid hade sagt sitt, och så fick det bli.
- Practical jokes
- Tårta och Cola
- Auktionsfyndet
- Bössan
- Bilolyckan
- Sanfrids funderingar under hans sista tid
- Arvsskatten
Practical jokes
Sanfrid tyckte om att roa och oroa folk med oskyldiga practical jokes. Vid ett tillfälle när familjen var i Malmö hade han några hundralappar till ett obligationslån han önskade bli delaktig i. Åttaåriga dottern fick uppgiften att gå in på banken och köpa obligationerna, själv stannade han utanför. Hon knallade in på banken, gick fram till den kvinnliga kassörskan och bad att få köpa obligationer, vilket väckte stor uppståndelse. Kassörskorna visste inte vad de skulle göra utan frågade varifrån hon kom. "Från Hedensbyn", var svaret. "Vad är det för en ort?" blev följdfrågan. Varpå dottern räknade upp samtliga som bodde i byn.Kassörskorna blev både förbryllade och upprymda. Efter ett tag kom Sanfrid in och sade "ja, så fort man lämnar henne utan uppsikt och hon har lite pengar över så springer hon på banker för att köpa obligationer". Detta väckte stor uppsluppenhet på banken och Sanfrid gjorde affären med de trevliga och glada kassörskorna.
Efteråt i bussen var vi alla gladlynta och Sanfrid sade "så där roligt har nog inte kassörskorna haft på länge". Han hade förgyllt deras och vår vardag på sitt sätt.
Tårta och Cola
Sonens ettårsdag firades i Alicante strax efter tillbudet i havet, då Sanfrid var nära att drunkna. Vi kände en ödmjukhet inför livet, uppskattade att få vara tillsammans och firade lika mycket Sanfrids mirakelräddning som sonens första födelsedag. Sanfrid filmade hela tårtkalaset, och sonen tog sina första stapplande steg till allas stora glädje.Några dagar senare åkte vi förbi en stor byggnad prydd med skylten "Pepsi Cola". Barnen tjatade ibland om läsk. Sanfrid som var trött på allt tjat, bromsade in och stannade vid fabriken med orden "nu ska ni äntligen få dricka hur mycket Cola ni vill".
Han tog med sig en treliters dunk och knallade in i fabriken för att några minuter senare komma spatserande med dunken fylld med den eftertraktade drycken. Barnen fick en mugg var och Sanfrid hällde upp till deras stora förtjusning. När första muggen var urdrucken hällde han upp mer. Mugg efter mugg. Till slut sade barnen stopp, men då var det Sanfrids tur att envisas och tjata att "nog kan ni dricka en mugg till, drick nu så mycket ni kan".
Därefter behövde han inte höra något mer tjat om förfriskningar. Barnen vågade inte nämna ordet läsk, ifall det skulle finnas någon läskedrycksfabrik i faggorna.
Auktionsfyndet
Ett av Sanfrids intressen var att gå på auktioner. Han kom ofta hem med fyndlådor, fyllda med spännande saker, inropade för en spottstyver. För böcker och cyklar kunde han bjuda lite mer, med ursäkten att investeringar i bildning och motion betalar sig i längden. Ett av de mer spektakulära objekten ropades in i maj månad år 1965, då han på väg till ett intervjujobb svängde in på en avtagsväg, lockad av en skylt om en bondauktion.Någon timme senare körde en stor, täckt lastbil upp hemma på gården, och jag undrade vad som föranledde sådant storfrämmande. Mannen som klev ur ville veta om det här var hos Sanfrid Eriksson, vilket bekräftades av mig. "Ja, vi har en leverans till honom", sade chauffören och öppnade bakdörrarna. Jag och barnen tittade nyfiket fram bakom ryggen på mannen, som klev in i dunklet och till vår stora förvåning började baxa ut en motsträvig ko. Med lite besvär stod så kossan på fast mark, och de yngsta barnen suckade förtjusta när en liten kalv, självmant men lite blygt, trippade efter sin mor.
Jag blev först stum av förvåning men undrade snart om inte chauffören hade kört fel, det var länge sedan detta var en bondgård. Men Sanfrid Eriksson i Hedensbyn skulle ha dessa kreatur och här var det levererat till rätt namn och adress. Fortfarande tvivlande skakade jag på huvudet och skrev under mottagningsbeviset. Kon med tillhörande kalv knöts fast på närmast lämpliga ställe, flaggstången mitt på gårdsplanen. De tre yngsta barnen började samla gräs som de entusiastisk matade kossan med, hon var hungrig efter allt ståhej. Den äldsta dottern däremot var mest bekymrad över den syn som mötte förbipasserande, en ko med kalv tjudrad vid flaggstången! "Tänk om någon från skolan skulle åka förbi, som att det inte skulle ha varit nog att bli kallad kamel efter Spanienresan", befarade hon med dystert hängande huvud.
När den skyldige så kom hem, glad i hågen över affären och den lyckade transporten, möttes han av de yngres jubel och de äldres kyliga ifrågasättande. Jag stod med armarna i kors och väntade mig en bra förklaring. Mig charmade han med sin barnsliga förtjusning över vår kommande sommar med romantik och månskensbonderi. Till äldsta dottern argumenterade han: "Det är klart att det är bra med egen ko, nu slipper du gå till grannen efter mjölken, och ladugården kommer till nytta."
Dottern fann föga tröst i detta och yrkade på att kreaturen med det snaraste skulle avlägsnas från flaggstången. Hon erbjöd sig att omedelbart ställa i ordning de nästan bortglömda båsen i ladugården, som var belamrade med diverse andra auktionsfynd. Redan samma kväll leddes så ko och kalv in i sitt nya hem, och jag satte mig på pallen för första mjölkningen. De yngsta bildade kö för provsmakning. Med vita mustascher utropade de att detta var den godaste mjölk de någonsin smakat.
Sanfrid satte upp ett provisoriskt stängsel runt den lilla ängen vid ladugården, där det var tänkt att kreaturen skulle hållas för grönbete om dagarna. Det förstod dock inte kossan, som helt sonika klev över hindret, lommade över landsvägen och ställde sig att kalasa på det betydligt färggrannare och smakligare utbudet i grannens rabatter och grönsaksland - grannfruns Ellens stolthet. När skadorna värderats och reglerats var den goda affären inte fullt lika god, men kon var belåten och grannsämjan någotsånär intakt.
Stängslet bättrades på men kunde inte stoppa den äventyrslystna kon, som någon dag senare begav sig på skogsutflykt. Det var en vacker lördagskväll i juni. Äldsta dottern gjorde sig i ordning för premiärträff med sin första pojkvän, när stora larmet gick. "Alle man ur huset",
beordrade Sanfrid, "Rosa har rymt och tagit Lill-Allan med sig!" Det var bara att laga sig iväg på kojakt. Grannen hade förskonats denna gång, för klövspår och mockor ledde oss till skogs där ett ihärdigt men irrande sökande satte igång. Den tolvåriga dottern tyckte det var en herrans rolig familjeaktivitet denna lördagskväll.
Terrängen var eländig med skogsdiken, ris och snår, något som var roligt för en vig tolvåring, men storasyster var dock måttligt road, snarare mycket oroad för att hennes nyfunne pojkvän skulle dyka upp mitt i detta tumult. Hon sprang planlöst omkring, gick från vädjande lockrop till desperata vrål, med rullar i håret, iklädd finklänning och illamatchande gummistövlar. Dessa allt ursinnigare skrik skrämde nog Rosa och fördröjde upphittandet, men som tur var kunde kon med kalv lämpas in i lagårn precis innan pojkvännen dök upp.
Lugnet lade sig åter över Lendigården, allt var frid och fröjd. Dottern tog emot sin pojkvän, lite andfådd men med ett lättat leende. Vi andra bänkade oss framför TV:n för att, efter vår vilda kojakt, underhållas av Helgonet och hans jämförelsevis stillsamma bovjakt.
Det blev bara en sommar med Rosa och Lill-Allan. Rosa såldes till Oatil, grannbondgården och fick god omvårdnad i den vinterbonade ladugården tillsammans med andra ko-kompisar. Lill-Allan såldes till två grannar att slaktas och när han hämtades ville ingen av barnen vara hemma. T.o.m. äldsta dottern hade fäst sig vid kreaturen och sågs ibland stå bakom ladugården, dold från vägen, klappande och vänligt pratande med Lill-Allan.
Bössan
Efter det dramatiska frihetsberövandet 1976 fortsatte livet i Morjärv. Livet gick vidare med vardagsbestyr och några episoder i spionhistoriens kölvatten. Årligen besökte vi surströmmingsfesten i Överkalix, anordnad av idrottsföreningen. 1978 dukades långbord efter långbord i den stora festlokalen på Brännaberget. Vi njöt av denna norrländska specialitet, tillor med tunnbröd, lök, skivad potatis toppad med många strömmingar, konverserande mellan tuggorna med våra bordsgrannar. Kvällen led mot sitt slut, vi satt mätta och belåtna och njöt av kaffetåren, när jag noterade en man, Atle från Vännäsberget, något drucken, komma saxande mellan borden med blicken fäst på Sanfrid. Väl framme vid vårt bord sade han högt och ljudligt."Jag har suttit och funderat och jag måste säga att du är nog den ärligaste personen i den här lokalen. Hos dig fann polisen inte ens en olovlig bössa, något som finns i nästan vartenda hus i Norrbotten".
Folk vände sig om och tittade på oss. Jag såg hur Sanfrid sken upp, han blev verkligen glad för en sådan komplimang.
"Nej, den hann jag gömma undan", svarade han skrattande, med glimten i ögat.
Bilolyckan
Barnen försökte påverka Sanfrid att rusta huset, köpa nya möbler och framförallt en ny bil, men utan gehör. "Nu kan ni inte riktigt räkna ut", sade han då. "Bilarna går ju som klockor." Jag fick fortsatta att köra gamla bilar, nu åtta mil enkel väg till det nya arbetet i Kalix, mycket påpälsad eftersom värmen sällan fungerade. Men så småningom kapitulerade Sanfrid inför barnens tjat, som också någon gång understöddes av mitt gnat. En nästan ny Nissan Micra inköptes på 1980-talet.Det kändes som rena lyxen att få sätta sig i en varm bil och köra dryga timmen till jobbet. Sanfrid led innan han accepterade utlägget på 40 000 riksdaler för en ynka liten bil, låt vara varm och bekväm och med möjlighet att ha belysning, radio, fläkt och vindrutetorkare igång samtidigt utan att batteriet "kurkade", som i de andra bilarna.
Den nya fina bilen skulle dock snart bli till skrot. En bilolycka, den svåraste av de fyra Sanfrid råkade ut för, inträffade när han skulle göra en U-sväng nedanför vårt hus. Han observerade inte Gyljentaxin som kom bakifrån. Det var tur att det var en skicklig chaufför som hann sakta farten, men han kunde inte undvika att kana in i förarsidan där Sanfrid satt. Sanfrid blev medvetslös medan jag och hunden Emma klarade oss med en chock och smärre blessyrer.
Det kändes som en evighet innan ambulansen kom. Sanfrid vaknade upp på väg till Kalix lasarett och hade tur som överlevde. Allt gick bra och Sanfrid fick inga bestående men. Som plåster på såren fick vi en ny bil av samma märke, tack vare den i köpeskillingen ingående vagnskadeförsäkringen, som Sanfrid vid inköpstillfället naturligtvis ansåg dyr och onödig.
Sanfrids funderingar under hans sista tid
Vid flera tillfällen undrade Sanfrid om han inte hade varit för sträng i sin uppfostran av de två äldsta barnen."Nejdå, vi har sluppit tråkiga upplevelser tack vare din kontroll och förmaningar vilket vi är glada för", svarade de helt sanningsenligt.
"Men ni fick ju inte göra något misstag och lära er den vägen", invände han.
"Ofog gjorde vi i smyg" bekände de till hans glädje. "Vi brukade se barnförbjudna filmer stående utomhus utanför vardagsrumsfönstret på en pall, även i kallgrader", berättade de, och "bakom Gyljenskiosken tjuvrökte vi i tonåren."
De fortsatte: "Inne i läxboken som vi hade uppslagen och låtsades läsa med stor inlevelse och engagemang fanns den av grannen lånade Starlettidningen. Vi bytte tjockdamasken till nylonstrumpor, sminkade oss hos grannen och smet iväg på dans, lyssnade på popmusik, tuggade t.o.m. tuggummi när tillfälle så erbjöds och smakade likör redan vid 16 års ålder." De gav således flera exempel på sådant Sanfrid hade kallat "avartiga beteenden".
Sanfrid skrattade matt, ögonen fick tillbaka lite av sitt forna glitter när han funderade "då har ni ju gjort lite rackartyg. Och det har ändå blivit folk av er!". Döttrarna berättade om odygderna för att dämpa hans uppenbara undringar när det gällde hans stränghet. Det är nog första och enda gången de har överdrivit sina hyss. Jag är övertygad om att Sanfrid mest uppskattade att de hade lärt sig av hans historieberättarförmåga, med diffusa inslag av oklart antal överdrifter och påhitt.
Arvsskatten
Sanfrid blev allt sämre och cellgiftet verkade bara förlänga plågorna, biverkningarna var knappast värda de extra dagar han fick, och till slut ville han inte ta mer av den illaluktande svarta vätskan. Han magrade kraftigt och orkade bara sitta uppe korta stunder. I huvudet var han dock helt klar ända till de allra sista dagarna. Trots sina plågor ville han inte ta morfin, för att behålla denna klarhet. Han ville planera för bortgången och ringde själv bankjuristen som frågade efter vägbeskrivning; "det är en lampa på flaggstången så du kan inte missa huset", sade Sanfrid.När juristen kom, reste sig Sanfrid upp med en kraftansträngning och orkade sitta uppe två timmar, resonerande med experten. Sanfrid ville att hemmanet skulle övertas av barnen, men att jag skulle få bo kvar så länge jag önskade. Han undrade om barnen skulle köpa hemmanet eller få det i arv. Juristen, införstådd med att det även fanns tillgångar i bankmedel, antog att Sanfrid ville planera för så låg arvskatt som möjligt och föreslog att pengarna skulle placeras i kapitalförsäkringar för att på så sätt nästan helt undvika arvskatt. Sanfrid svarade kort att han endast ville ha råd angående hemmanet.
Efter besöket visade Sanfrid sin upprördhet och gav regeringen en skopa ovett för att de tillät de välbärgade att planera bort arvskatten. "Hur skulle det se ut om alla planerade bort skatten. Här har mina barn fått kostnadsfri utbildning och jag bra gratis sjukvård. Och hur kan socialdemokraterna ge möjlighet till de välbeställda att manipulera med skatterna. Självklart att arvskatt ska betalas".
Vi andra, mindre ädla, hade gärna sett att pengarna placerades arvskattefritt men ville inte diskutera frågan, som ju trots allt var oviktig nu när avskedet var nära. Sanfrid hade sagt sitt, och så fick det bli.